Jag kan inte sova. Jag mår som sämst. Botten är nådd. Jag vet inte vad jag ska göra. "Det kommer bli bra, det kommer bli bättre" Säger alla, JAHA!! NÄR DÅ? Om en vecka, om en månad, om ett år? Från och med nu, är kärlek ingenting för mig. Det gör alldeles för ont när man förlorar det. Otroligt alldeles för ont.

Vad ska man säga? Att jag mår bra? För då slipper man alla frågor, le och se glad ut! Då slipper man allt annat. Eller berätta hur det egentligen är? Att det känns otroligt tungt? Att det  säkert var rätt beslut, men att det göra lika förbannat jäkla ont ändå, för jag älskar han mer än något annat? Ska jag säga och erkänna att det är mitt fel? Men då måste jag erkänna det för mig själv också? EN enda fråga går igenom huvudet gång på gång. Vad hände? Vad hände med oss? Det skulle vara vi för alltid, for ever and ever. Ja ni vet.
 Min första kärlek, mitt allt. Sen jag var sexton, (eller till och med yngre? ) Hur säger man bara tack och adjö till det? Om det är någon som vet, så snälla säg till. För jag vet inte. Jag vet ingenting alls. 
 Ska man då ta jobbet i Domikanska republiken för att komma bort, och glömma? Men hjälper det? Jag vill inte glömma.. För det är den bästa tiden i mitt liv. Du gjorde mitt liv så bra, så mkt bättre. Jag var glad och lycklig med dig. Jag älskar dig, nu, for ever and ever.