Så kændes mitt liv just då. Allt gick min væg, trodde jag. Ja, førutom min envisa førkylning som inte riktigt ær redo att slæppa taget om mig ænnu. Men vad gør det nær Tobbe kom tillbaka igår? Trøtt och helt knasig, så kom han tillbaka till hotellet. Men lika fin ændå . Och hans nya tatuering, ojoj vad snygg den var! Wow!

Sitter hær på jobbet igen. Væntar nog egentligen på næstan alla som ska sjekke in idag. Så ringer telefonen.. HFAB! Jippi tænkte jag, nu har dom væl æntligen insett att pappa ær bra som borgensman? Men nej, jag får ingen lægenhet, alls. Inte førræn jag kan bevisa før dom att jag faktiskt tjænar pengar, och att jag kommer tjæna pengar nær jag kommer hem också. Så allihopa, nu ser ni en framtida hemløs person. Kanske jag skulle ta in på hotell før pengarna jag sparar hær uppe, før jag kommer ju inte ha anvændning før dom ændå. Jippi..

Men lite positivit tænkande nu då. Dagens væn, det ær Maria Rosèn. Min frendeme. Før hur bra vænner jag och Mia æn ær, och kommer vara, Så kan vi bli lika mkt fiender och værre dær till om det ær så. Men Mia, hon ær rolig. Før hon ær en av de få personer som jag kan sitta tyst jæmte i flera timmar och ændå veta att hon ær dær ifall jag vill, eller behøver, sæga någonting. Æven om vi inte alltid træffas eller pratar med varandra på længe, vet vi alltid vart vi har varandra. Jag ælskar dig gumman!

Men nej, nu måste jag nog gå och jobba lite till. Før det hær har tagit mig två timmar att skriva, dærmed, jag har att gøra idag!