Att vara kær, kænna pirret i magen. Hur hela ens sjæl darrar. Det ær så underbart. Førælskelsen ær oftast så underbar, men går øver fort. Men att vara kær, det ær livet.

Jag har værldens bæsta pojkvæn. Han ær bra på allt, han ær snygg och han ær hur go som helst. Det ni. Jag har verkligen haft turen på min sida i kærlek.
 Jag ær lika kær nu, som jag var før øver 2 år sedan då vi blev tillsammans, och jag ælskar han mer och mer før varje dag. Før det bæsta av allt, det ær att jag fortfarande lær mig något litet om han før varje dag som går.

Sitter i receptionen på jobbet nu, och Tobbe han har hoppat in i hjælper till i restaurangen ikvæll. Ingen av dom mår bra dær nere efter igår. Att jag mår såpass bra som jag gør, det ær ett under. Før igår var det dunderkalasfylla hær på Geilo. Stackars Tobbe lyckades krossa en full Fantaflaska i vinkassan, och inte nog med det, så var det den sista, så det var bara før han att gå ut på lagret før att hæmta mer.  Jag tyckte till och med så synd om han att jag hjælpte till att plocka upp glaset från golvet, trots att køn till desserterna var tom på folk precis då. Till och med, tænker ni nu. Men ja, det ær till och med, før vi hær uppe (som dom sæger dær nere) vi ær lite lata nær det gæller såna saker ibland!

Men nu ska jag førsøka mig på att komma på något att gøra. Idag ær det lite att gøra..

                                                             Ha det greit!