.. för då kommer mardrömmarna.

Varje natt är det nya. Mina vänner, eller min familj dör. Hannah blir kidnappad. Jag skriker och skriker, men ingen hör mig. Jag försöker röra mig, men ingenting händer. Jag sjunker sakta på båten jag är på, men ingen räddar mig. Allt hemsöker mig i mina drömmar. Alla mina rädslor. Jag vågar inte blunda. För då kommer drömmarna. Som dom gjort i en vecka. Jag vet inte vad jag ska göra.

 Jag får väl ställa mig och diska nu. Försöka hålla mig utan att bli galen? För jag är rädd att det är det jag håller på tt bli? Tänk om mina drömmar kommer hända? För allt är så äckligt verkligt. Eller är jag bara för rädd?

Sandra, tack för att du finns. Jag älskar dig!